The Bissen Brainwalk Story

Jag heter Mathias Larsson. Jag är SM-vinnare i bandy. Jag är årets insamlare i Sverige. Jag är pappa till två underbara tjejer. Jag är överlevare av stroke.

Den 27 mars 2010 blev mitt liv förändrat på en sekund. Jag hade haft ruggig huvudvärk i några dagar, och jag föll ihop hemma på hallgolvet i en fruktansvärd huvudvärksattack med yrsel och illamående. Benen bar mig inte, jag fick famlande fatt i en telefon och kunde ringa efter hjälp. Efter en del om och men kom jag in till akutmottagningen i min hemstad Köping, och efter röntgenundersökning fick jag veta att det fanns något i mitt huvud, något stort som inte hörde hemma där. Vad det var fick jag inget riktigt svar på, men jag skickades med ambulans i ilfart till Akademiska i Uppsala. Där gjordes en magnetröntgen där man fastställde att jag hade ett gigantiskt aneurysm, ett pulsåderbråck, som hade brustit och läckt blod ut i hjärnan. Risken var stor att det skulle börja blöda igen.

Vi fick också veta att det fanns sätt att operera och behandla bråcket på, att liksom oskadliggöra det och förhindra nya blödningar. En ny blödning skulle jag med stor sannolikhet inte överleva. Det var bara det att det i Sverige inte finns fler än en handfull läkare som har kompetensen att genomföra en sådan operation. Och i Uppsala den helgen fanns det ingen på plats. Akademiska skickade ut en förfrågan till andra sjukhus i hopp om att någon skulle ta på sig uppgiften. Det fanns lyckligtvis en läkare i Linköping som trodde att han skulle klara av det, och jag skulle få flyga ambulanshelikopter dit då en vanlig ambulansfärd skulle vara för riskabelt. Det här fick jag och min familj veta sent på lördagkvällen, samtidigt som vi fick beskedet att helikoptern inte kunde lyfta på grund av regn och dimma. Det blev långa timmar den natten, för mig med svåra, svåra smärtor, om än med morfin i kroppen. För min familj med vånda och rädsla.

Morgonen efter kunde helikoptern flygas och det bar av till Linköping. Där genomgick jag på söndageftermiddagen en 6 timmar lång operation som närmast kan liknas vid Science Fiction. Läkarna gick in i ådern genom ljumsken, med kateter, kamera och mikroskopiska verktyg, hela vägen upp till hjärnan och liksom inifrån lagade pulsåderbråcket. Man fyllde aneurysmet med små, små titanspiraler, och satte vad som kallas ett stent, ett armeringsnät, för att ge stadga åt åderväggarna där blodet ska flyta fram. Jag vet, och jag håller med, det låter helt sjukt att det går att göra något liknande. Men operationen var lyckad och läkaren var nöjd.

Vilka men blödningen hade gett mig visste man ännu inte, jag var tvungen att ligga plant i tio dagar efteråt på grund av att det är stor risk att blodkärlen i hjärnan får spasmer, alltså kramper som kan skada hjärnan ännu mera. Och de första dagarna sov jag mest, av utmattning och på morfin. Jag minns att jag ofta fick rabbla mitt personnummer och att jag hela tiden hade sällskap, antingen av min fru eller av mina föräldrar. När jag efter ett par veckor fick lov att sitta upp började det märkas vad blödningen hade ställt till med. Jag kunde inte lyfta min högra arm när jag skulle äta, och mitt vänstra ögonlock kunde jag inte öppna. När sköterskorna sa att jag kunde gå och duscha själv kändes de som att de bad mig springa ett maratonlopp. Jag var väldigt svag, och mitt högra ben lydde mig inte. Jag fick stödja mig på ett rullbord för att kunna stå upp. Huvudvärken var enorm och jag var oerhört känslig för ljud och ljus. När jag, efter att ha mellanlandat på Köpings lasarett i någon vecka, blev permitterad och skulle få komma hem, satte min fru mig på en bänk utanför entrén till sjukhuset för att gå och hämta bilen på parkeringen. Fågelsången, vindsuset och de människor som gick förbi var som en orkan i mina öron, jag var helt säker på att jag hade fått en ny blödning och var på vippen att ropa på hjälp att få komma in på akuten igen. Jag fick lära mig att det var hjärntrötthet. Hjärntröttheten och huvudvärken – mina två värsta fiender.

Att komma hem var förstås en seger i sig. Min dotter som var tre år då, hade jag ju saknat så in i norden. Och den egna sängen är självklart oändligt mycket skönare än den på sjukhuset. Men att komma hem var också en käftsmäll. Jag hade varnats, men det hade ändå inte gått att förstå. Det var först nu som jag började inse hur sjuk jag egentligen var. Att äta en måltid utan att vila ett par gånger under tiden var en omöjlighet, jag kunde inte sitta utomhus med min familj för röster och andra ljud var mig övermäktiga. Det var hårt.

Efter en tid började min pappa komma upp i stort sett varje kväll för att ta med mig ut på promenader. Första gången vi gick var till garagelängan och tillbaka. Det var väl sisådär 40-50 meter. Vi utökade sträckan till runt kvarteret och kunde så småningom gå några hundra meter. Efter sommaren kunde jag gå mer och mer på egen hand och promenaderna utökades till kilometer. Kanske blev jag smått manisk. Jag minns att jag gick, många gånger med tårarna rinnande längs kinderna, vilket väder det än var, i minus 19 grader och så. Efter årsskiftet kunde jag börja tanken att gå en hel mil. Ett halvår tidigare hade jag suttit på min systersons fotbollsmatch, i en vilstol för jag var för yr för att stå upp, och sett deltagarna i ett motionslopp löpa förbi på cykelvägen intill. Där och då kändes det orimligt att jag någonsin skulle kunna springa eller gå någon längre sträcka igen, men djupt inom mig bestämde jag mig ändå. En dag. En dag ska jag!

Det närmade sig årsdagen för min hjärnblödning, och det kändes olustigt i kroppen inför den. Jag bar på så många traumatiska minnen... Jag födde en tanke om att det skulle bli på årsdagen jag skulle gå min första mil, den klassiska rundan som går runt hela Köpings stad. Jag ventilerade idén om att göra det tillsammans med nära och kära, att vi skulle samlas och gå rundan som en manifestation för att jag överlevde, och för att det skulle vara som ett stöd för mig, en extra sporre att orka hela vägen runt. Samtidigt skulle vi skänka en peng till hjärnforskningen, för att ännu mer understryka att det var ett under att jag överlevt. Min fru gjorde ett event på Facebook, vi kallade det för Bissen Brainwalk, och vi bjöd in alla som ville till att vara med. Vi började räkna våra allra närmaste på fingrarna och tänkte, att ett tjugotal kan vi nog bli. Det blir häftigt, tänkte vi, det kommer att synas att det är något särskilt när vi går förbi... Ett par omtumlande dygn senare, under vilka vi följde hur många som anmälde sig till eventet, började vi inse att vi hade startat något utöver det vanliga. Kan ni tänka er…? Det kom närmare 1000 personer och gick med mig på min första mil. Närmare 1000 personer.

Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det, och ögonen tåras. Alla dessa vänner, alla dessa som jag inte kände. Hela min underbara familj, min dotters förskolepedagoger som gick i samlad trupp, min bandyförening i matchtröjor och vid min sida den fantastiska sjuksköterska som tagit hand om mig på intensiven på Akademiska. Det stödet jag fick känna var helt och hållet magiskt. Jag håller den här upplevelsen i särklass högst på min lista av idrottsliga prestationer och ögonblick, och jag önskar att jag kunde dela med mig av den exakta känslan till alla bröder och systrar som liksom jag kämpar med sviter efter hjärnskador. Den känslan ger så otroligt mycket energi att orka kämpa vidare, och jag kan liksom inte tacka nog, alla de människor som kom och var med den dagen.

Sen kunde vi inte låta bli att göra det igen. Om den första Bissen Brainwalk hade varit för mig personligen, ett privat mål som jag behövde hjälp att uppnå, så var Bissen Brainwalk 2 en promenad för alla som är drabbade av någon form av hjärnskada eller –sjukdom. Första året hade vi samlat in över 107 000 kronor till hjärnforskningen, och vi förstod att vi kunde göra skillnad. Men nog var det nervöst att göra det igen. Hur skulle vi kunna upprepa en sådan succé? Våra tankar var, att om hälften, eller en fjärdedel skulle komma, så skulle det vara otroligt många människor ändå. Och vi gjorde det faktiskt, vi slog deltagarrekord med 1200 personer på plats. Lämmeltåget av människor sträckte sig ännu längre utmed cykelvägarna, och vi samlade in nästan 110 000 kronor till forskningen.

Hösten 2012 tog projektet Bissen Brainwalk fart ordentligt i och med att Bissen Brainwalk Utmaningen startade. En bandyspelare skrev ut på Twitter att han skulle skänka 10 kronor för varje mål han gjorde under säsongen, och fler och fler hakade på. Många kända bandynamn, som Per Hellmyrs, Pelle Fosshaug, Daniel Andersson, Christoffer Edlund och många, många fler var med bland utmanarna. Min gode vän Filip Hammar och hans vapendragare Fredrik Wikingsson var med, liksom Steffo Törnqvist, Patrick Ekwall, Stefan Holm och Curre Lundmark. Flera olika idrotter hade elitspelare representerade, även om såklart min Bandyfamilj var flest. Samtliga elitserielag i bandy var representerade bland de 240 utmanarna, och flera klubbar hade egna utmaningar och insamlingsmatcher. En höjdpunkt var när Svenska Bandyförbundet valde att ha med Bissen Brainwalk på landslagströjorna under hemma-VM, och sedan autkionerade de ut tröjor till förmån för insamlingen.

12 år efter att jag vann SM-guld med Västerås SK spelades för första gången bandyfinalen på Friends Arena. Innan avslag skulle jag få lämna över en symbolisk check till Hjärnfonden på 800 000 kronor, så mycket var insamlingen uppe i! Jag trodde aldrig att jag skulle komma så nära en final-is igen. Jag hade inte ens försökt åka skridskor sedan jag blev sjuk. Jag hade tänkt att jag skulle göra det i smyg någon gång, när ingen såg. Jag visste att jag inte skulle vara bra, jag som kunnat åka skridskor bättre än jag kunnat springa. Det blev inte i smyg. Jag gjorde skridsko-comeback på Friends inför 38 000 åskådare. En utmaning, en milstolpe och en seger i sig. Att sedan kunna överlämna checken som ett bevis på vad vi åstadkommit tillsammans, var riktigt stort och värmde gott. Att jag sedan inte kunde se matchen, på grund av hjärntrötthet, det fick det vara värt…

Under 2013 har Bissen Brainwalk spridit sig till flera orter runtom i Sverige. Sandviken anordnade i februari en Bissen Brainwalk-helg med promenad och insamlingsmatch, samtidigt som Bissen Brainwalk i Köping gick man även i Edsbyn (där över 10% av invånarna deltog!), Ljusdal och Afghanistan. Även Västerås, Motala, Borås och Vänersborg har sällade sig till Bissen Brainwalk-städerna under 2013.

Förra sommaren hittade Bissen Brainwalk vägen till golfen. Under Nordea Masters våren 2013 hade flera av de svenska tour-spelarna utmanat sig själva i ett birdie-race och skänkte 100 kronor för varje birdie de gjorde, tävlingsledningen hakade på och dubblade varje hundralapp, och huvudsponsorn i sin tur, dubblade totalen. Jag fick ta emot en check på 85 000 kronor på Bro Hof Slott. Under Audi Quattro Cup hade förre tourspelaren Johan Ryström en närmast-hål-tävling som genererat 44 0000 kronor, och under golfveckan i Köping anordnade golfklubben en Bissen Brainwalk-tävling där startavgiften gick till Bissen Brainwalk. Inför sommaren 2014 planeras fler golfaktiviteter till förmån för Bissen Brainwalk, både på Masters och på golfklubbar.

Under 2013 lärde jag känna Sanny Lindström, hockeyspelare i Färjestad BK som fick avsluta karriären efter en otäck hjärnskakning. Vi upplever många liknande svårigheter i våra sviter efter hjärnskadorna, och Sanny har visat ett fantastiskt engagemang för Bissen Brainwalk. Han började med att auktionera ut sin egen tröja till förmån för forskningen, och sedan har han fått med flera av sina hockeyvänner på tåget. Både för min egen skull och för Bissen Brainwalks är jag väldigt glad över att ha lärt känna Sanny.

I slutet av 2013 började vi inse att vi stod inför ett vägskäl med Bissen Brainwalk. Projektet växte fort och fantastiskt och utvecklade sig i en hisnande fart som min egen hälsa inte kunde hålla jämn takt med. Vi förstod att vi behövde få till en förändring för att kunna driva det vidare, och vi behövde hjälp och arbetskraft. Ideellt engagemang. Vi började tänka i banorna att starta en egen insamlingsfond, där pengarna vi samlar in går direkt till ändamålet, utan mellanhänder. Samtidigt som dessa planer smiddes så fortlöpte insamlingen med insamlingsmatcher och promenader, och Utmaningen. Alla Bissen Brainwalks som anordnats har eller kommer att upprepas, och de orter som hunnit genomföra sin andra promenad har alla minst dubblat sitt deltagarantal till år två. Antalet städer som ska och vill anordna Bissen Brainwalk växer stadigt, och är nu uppe i över 20 stycken för 2014!

Lagom till den fjärde Bissen Brainwalk skulle gå av stapeln i Köping så bildades Insamlingsfonden Bissen Brainwalk. Med en styrelse på plats och med nya ideella krafter kunde vi börja resan mot framtiden. Och vilken smakstart det blev. Helt otroliga 3500 personer samlades på Bissen Brainwalk-backen i Köping, och tåget av glada människor sträckte sig kilometer efter kilometer. Vi samlade in över 211 000 kronor till hjärnforskningen och hade en underbar, solig och hyllande dag för livet.

 

Slutligen vill jag understryka att Bissen Brainwalk är inget enmans-prestation. Ingen hade kunnat göra allt det här på egen hand. I synnerhet inte jag, med den sjukdomsbild och de begränsningar jag har. Bissen Brainwalks ledord är, och kommer alltid att vara TILLSAMMANS. Det är när man gör gemensam sak och går ihop tillsammans som man kan uträtta stordåd. Och jag vill sticka ut hakan och kalla den här dryga miljonen (!) som vi har samlat ihop för stordåd. Jag är väldigt stolt över den väg jag vandrat från sjuksängen på Akademiska till att stå här idag, med titeln Årets insamlare och miljonen som vi samlat in. Men det är inget mot hur rörd och glad jag är över att ni är med mig. Ni ger mig kraft!

Och nu går vi vidare, mot nya mål. Och framför allt – TILLSAMMANS.

 

Allt det bästa!

Mathias Bissen Larsson