Bbl/ATs bilder 2011

Här kommer ett antal bilder som Bärgslagsbladet/Arboga Tidning tog under Bissen Brainwalk 2011.

{besps}bblat-2011{/besps}

Magazin24s bilder 2012

Här kommer ett antal bilder som Mathias systerdotter Sofie Larsson tog under Bissen Brainwalk 2012.

{besps}magazin24-2012{/besps}

Simon Ohlssons bilder 2012

Här kommer ett antal bilder somSimon Ohlsson tog under Bissen Brainwalk 2012.

{besps}simon-ohlsson-2012{/besps}

Emeli Hedenströms bilder 2012

Här kommer ett antal bilder som Emeli Hedenström tog under Bissen Brainwalk 2012.

{besps}emeli-hedenstrom-2012{/besps}

Bakgrund

Bissen med dotter på strandenDet var den 27 mars 2010 som jag fick min hjärnblödning, och mitt liv förändrades totalt. 

Jag hade legat sjuk i en vecka med svår huvudvärk, och på lördagen kände jag hur det smällde till i bakhuvudet och jag tappade kontrollen och kunde inte stå på benen.
Efter att ha kommit till akuten och röntgats på sjukhuset i Köping fick jag veta att jag hade något i huvudet som var stort, och som syntes på röntgenbilderna. Jag skickades med blinkande ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala. En noggrannare undersökning med magnetkamera konstaterade ett stort aneurysm, ett pulsåderbråck, som sitter mitt inne i mitt huvud, och som hade läckt blod ut i hjärnan. Dessutom hade jag infarkter i lillhjärnan, och det stora bråcket gjorde att ryggmärgsvätskan i huvudet inte kunde rinna ifrån som det skulle, vilket skapade ett enormt tryck inne i hjärnan. Läget var kritiskt och jag mådde oerhört dåligt.
Jag och min familj fick veta att det fanns sätt att operera och behandla mitt aneurysm på, och att det var väldigt viktigt att göra det så fort som möjligt, innan det började blöda på nytt.
I Uppsala fanns det just den helgen förra året ingen läkare som kunde utföra behandlingen, och neurologerna på Akademiska skickade ut en förfrågan till andra sjukhus i Sverige om det var någon läkare som kunde tänka sig att ta sig an uppgiften. Universitetssjukhuset i Linköping och en läkare där svarade att han trodde att han skulle klara av det. Drygt ett dygn efter att jag kommit till Uppsala flögs jag med helikopter till Linköping där jag skulle opereras.

Själva behandlingen liknas närmast vid Science Fiction. Med hjälp av kateter med kamera och mikroskopiska verktyg har läkarna gått in i ådern genom ljumsken och hela vägen upp till bråcket i huvudet. Bråcket har inifrån fyllts upp med små, små titanspiraler, och en ny ådervägg har byggts upp där blodet ska kunna färdas utan att ta vägen förbi de deformerade, svaga åderväggarna i bråcket.
Det känns helt otroligt och imponerande att man har kunnat behandla på det här sättet, och att det faktiskt lyckats. Operationen tog över 5 timmar. Sanningen, vet jag, är den att utan den här tekniken, som bara har ett fåtal år på nacken, hade man inte kunnat operera mitt aneurysm. Och utan operationen hade jag med största sannolikhet inte levt idag.
Den nya tekniken räddade mitt liv.

Tiden efter den 27 mars 2010 har varit svår och oerhört tuff. I början kunde jag inte äta själv, mitt högerben hade tappat allt kraft och styrsel, och jag hade dubbel- och trippelseende på vänster öga.

Direkt efter mitt insjuknande och under mitt tid på Akademiska sjukhuset, såg jag framför mig en rehabiliteringsprocess som jag skulle klara av rätt så snart, jag tänkte mig många och långa golfdagar och eventuellt en comeback på bandyplanen. De senaste två åren har jag lärt mig att det är långt mer komplicerat än så att komma tillbaka till livet efter en hjärnblödning, och rätt så snart blev jag varse om att mina mål skulle komma att bli helt andra än vad jag hade trott. Att sitta ned vid en middag tillsammans med vänner eller att bara vistas ute bland folk kan vara utmaningar nog så svåra att tackla. Mina mål handlar idag mer om att kunna göra saker tillsammans med min dotter och min familj och vänner än om idrott. Jag har fortfarande stora problem med koncentration och fokus, jag har svårt att hantera ljud och ljus - intryck gör att min hjärna liksom kokar över. Jag har också fortsatt nedsatthet i höger kroppshalva, 30 procent ungefär, och mitt liv är ganska så begränsat. Hjärntröttheten är inget man kan föreställa sig i förväg, den måste upplevas för att förstås. Det är hårt och svårt. Men jag har ändå förhoppningar inför framtiden om att jag ska bli bättre, men jag förstår nu att det måste få ta den tid det tar.

Jag har märkt att något som är till hjälp i rehabiliteringen är motion. Min motionsrunda var till en början inte längre än ett femtiotal meter. Min pappa kom och gjorde mig sällskap runt kvarteret och jag stapplade fram med ett par stavar till stöd. Ett särskilt och speciellt mål som jag tidigt satte upp för mig själv var att ta mig runt Köping. Det vill säga Ullvirundan - Ringvägen. - Milen - .
Jag bestämde mig för att den 27 mars, årsdagen för mitt insjuknande, skulle bli dagen då jag klarade av det! En tanke väcktes om att bjuda med mig några vänner och göra det till något slags manifestation, kanske delvis som ett led i att ta mig igenom en jobbig årsdag. Bilden jag hade i huvudet då var att jag och familjen och mina närmaste vänner skulle ta sällskap runt. Samtidigt ville jag ge uttryck för den tacksamhet jag känt för livet genom hela min resa, och gentemot den forskning som möjliggjort min operation och min överlevnad. Vi bestämde att alla som gick med skulle lägga en femtiolapp eller så, och att vi skulle samla ihop pengarna och ge dem till hjärnforskningen.

Bissen har gått i mål efter första Bissen BrainwalkOch det var i den vevan min fru och jag lade upp eventet på Facebook. Sedan spreds informationen som en löpeld och plötsligt verkade det som om alla ville vara med! Det kändes helt överväldigande och vi kunde inte tro att det var sant! I gästboken på facebooksidan skrev människor otroligt varma hälsningar, många skulle gå på alla möjliga håll i Sverige och i världen, och många vittnade om att de själva eller någon nära anhörig, liksom jag, drabbats av hjärnblödning eller stroke. Det var helt otroligt att känna ett sådant stöd ifrån omgivningen. Och själva dagen sen, alla dessa människor som samlades och förenades för en och samma sak. För mig personligen blev det en känslostorm utan like och segern kändes skönare än både SM-guld och andra stora matcher. Många av er som var med på första Bissen Brainwalk tyckte också att det var en strålande dag, och var väldigt glada och berörda över att ha varit med.

Vi kunde helt enkelt inte låta bli att göra det igen.

Andra upplagan av Bissen Brainwalk gick av stapeln den 25 mars 2012 och lockade otroligt nog ännu fler människor än året innan. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli en lika stor succé igen och jag svävar på sätt och vis fortfarande på moln över det.

Våra två Bissen Brainwalks har för hjärnforskningens del resulterat i nästan ett helt stipendium!! Hjärnfonden delar ut stipendier till forskare så att de ska kunna bedriva sina projekt i ett år, och ett sådan stipendium är på 250 000 kronor. Det känns helt otroligt häftigt att ha varit med och bidragit till en sådan insamling, i synnerhet i en tid då hjärnforskarna står på kanten till flera revolutionerande genombrott som kan vara helt avgörande för oss människor i framtiden, i synnerhet för som är drabbade av, eller som kommer att kunna drabbas av, hjärnskador eller hjärnsjukdomar. Backar man tiden 10 år hade mitt liv inte kunnat räddas. Vems liv kommer att kunna räddas med hjälp av de kommande 10 årens forskning...?

 

Mitt allra innerligaste och varmaste TACK till alla er som har varit med på Bissen Brainwalk-resan. Vi gläds tillsammans och är stolta tillsammans över vad våra gemensamma krafter åstadkommit, och åt vilken skillnad vår insats gör!

Tack. Tack! TACK!

Sofie Larssons bilder 2012

Här kommer ett antal bilder som Mathias systerdotter Sofie Larsson tog under Bissen Brainwalk 2012.

{besps}sofie-larsson-2012{/besps}